Så här i nobeltider så är det på sin plats att läsa pristagare man missat. Jag hade missat Olga Tokarczuk. Det här påstås vara en roman om brott. Men det är också en berättelse om ensamhet, uppgivenhet och om kärleken till naturen.
Platsen är en håla i Polen. Människorna hukar under en hopplös tillvaro. Villkoren är tuffa. Berättelsen är gåtfull, full av paradoxer och motsättningar. Samtidigt innehåller den humor, värme och poesi. Den kan också läsas som kritik av vår moderna västerländska livsföring som glupskt slukar allt på naturens och djurens bekostnad. Jag läste någonstans att Olga Tokarczuk sagt, att alla hennes romaner handlar om meningen med vårt moderna liv. Nu har jag än så länge bara lästa denna roman, men den stämmer definitivt med den beskrivningen.
Olga Tokarczuk 2009, översättare: Jan Henrik Swahn, Albert Bonniers Förlag