Det var på tiden! Äntligen har jag läst Svindlande höjder av Emily Brontë, en av världens mest berömda kärleksromaner som skrevs 1847.
Originalets titel är ”Wuthering Heights”, med den ordagranna svenska översättningen ”Stormpinade höjder”. Det är en mer rättvisande titel, för nog är det stormpinat alltid, det stormar rejält och pinar i den här boken som är full av passion, begär, svek, avund, svartsjuka och sorg.
Man kan lugnt påstå att ord som ära, heder och hämnd trumfar begrepp som empati, medkänsla och självrannsakan. Paranoia, vanföreställningar och andra typer av fake news florerar genom kapitlen. Man kan nästan tro att det är en självbiografi av en rådgivare i Vita Huset år 2020, och inte en mer än 170 år gammal roman.
Ändå är det härligt på något sätt med dessa ohämmade känslor som dras till sin spets. Kärlek övergår i hat som ärvs i generationer… och döden är ständigt närvarande, den både befriar och löser problem. – Ack ja!
Den här romanen har haft stor betydelse och det dyker upp referenser till den här och var. Berättelsen om Heathcliff och Cathy, och deras omöjliga kärlek, hennes svek och hans hämnd har fängslat generationer och inspirerat författare, konstnärer och musiker ända sedan den kom ut. Ett klassiskr exempel är ”Wuthering Heights” av och med Kate Bush från 1978 – länk nedan.
Emily Brontë 1847, översättning Gunilla Nordlund, Albert Bonniers Förlag