Omläsning! Den här pärlan läste jag när den kom ut 1998. I början på pandemisommaren 2020, köpte jag och min man varsin kajak. Vi ville ha något nytt att utforska, en ny upplevelse eftersom sommaren inte skulle bli som vanligt. Under paddelturerna i sommar har den här boken dykt upp hos mej och pockat på att bli omläst. Den utspelar sig i Bohuslän bland klippor, skär och musselskal. Kajak är en viktig beståndsdel i historien. Sagt och gjort – jag läste om den, 20 år senare.
Det är verkligen en pärla med flera bottnar. Den är både vacker och kuslig. Marie Hermansson är väldigt skicklig på att bygga upp spänning, och här excellerar hon i det. Nordiskt mytologi och folktro broderas in i väven, liksom längtan, utanförskap, vänskap och barndom. Någon slags magi kanske – eller vad är det egentligen som händer här…?
Den lyckade och lyckliga familjens kliché utforskas, och som i alla familjer syns inte allt det för omvärlden, som döljer sig bortom klichén. När det blottläggs då går den sönder… och illusionen brister.
För mej känns det som att här ställs djup mot yta, det naturliga mot det konstlade. Den tysta världen ställs mot den pratiga….”Den tysta världen drog sig så lätt undan när den pratiga närmade sig- Allt som hörde till den tysta världen måste skyddas.” *
På samma gång är det också en hyllning till dem som avviker från normen. De som har en högre känslighet, som uppfattar det outsagda, och naturens språk. De som lyssnar inåt och inte vill delta i det förväntade, det påträngande, det som alla andra ägnar sig åt. De som varken vill eller kan förställa sig eller anpassa sig utan är helt sanna mot sig själva – och därmed också är sanna mot alla andra. De finns runt om oss i samhället och sällan beskrivs de så kärleksfullt som här… Men den här berättelsen visar också deras längtan, ensamhet, uppgivenhet… och sorg.
Den höll för en omläsning och kvalar fortfarande in på min favoritlista.
Marie Hermansson 1998, Bonniers
*sidan 92 i pocketutgåvan från 1999