Tredje delen om Ingrid på Barrøy i Nordnorge. En romansvit lika karg och omedgörligt vacker som det landskap den har sin hemvist i. Den här sista delen utspelas i skuggan av andra världskriget och berättelsen avslöjar såren och svårigheterna att läka krigets ärr, såväl som sveken och oviljan att förlåta.
Hela sviten handlar om utveckling, om att växa upp, om längtan och kärlek. Den handlar också om att leva närmare naturen i en miljö där inget är till skänks – med få sociala kontakter – och få ord. I den första boken är Ingrid en liten flicka som växer upp och får ta ansvar för familjens livsverk på ön. I den sista delen är andra världskriget slut och hon söker sitt barns far. Det är också ett starkt porträtt av en kvinna som går sina egna vägar och erövrar sin plats i en värld där kvinnor inte får sitta med vid bordet och äta utan tvingas stå vid spisen (De osynliga).
Det är en vacker, stram och ändå poetisk romansvit. Den är befriande fri från inre dialog. Roy Jacobsen berättar mer om vad människorna gör än vad de tänker och känner. Deras inre liv uttrycks istället i det de gör och i deras kroppsspråk. Av de tre delarna De osynliga, Vitt Hav och Fartygets ögon gillade jag den första delen bäst, men läste även de två följande delarna med stor behållning.
Roy Jabobsen 2019, Översättning Staffan Söderblom, Norstedts