Sista delen av janakippotrilogin. Här får vi veta vad jana gjorde när hon lämnat smalånger efter fadrens död. Resan in i konsten och bort hemifrån fast ändå in i mönster och händelser som hon känner igen. Allt som hände innan hon for upp till bror… och hur det går sen, efter bror.
Det viktiga sägs i mellanrummen mellan orden. I de avhuggna meningarna. Med de sammanslagna orden, i frånvaron av versaler och i punkt. Det är så mycket som förmedlas just genom att det inte sägs.
Av språket och dialekten kastats jag tillbaka till min barndom. Smalånger borde placeras längre norrut än den trakt där jag växte upp – och mycket är annorlunda. Men vissa ord drabbar mig som jag inte hört på många år. Polemasa (eller polimasa) som betyder att göra något långsamt, i sakta mak eller nalta. Om nalta brukade min mamma säga ” nalta ä harta bortur harta och harta bortur hä” (hälften av hälften och hälften av det).
Det är språk och stämningar jag känner igen. Mycket annat i janakippos universum – t.ex. våldet, supandet, misären och hopplösheten är inget jag har upplevt själv under min uppväxt – men anat på avstånd. Kanske har allt det blivit värre också på de 40 år som gått sedan jag lämnade min hembygd… och under tiden som Norrland har avfolkats och framtiden verkar finnas någon annanstans.
Inför sista delen i trilogin var förväntningarna höga – kanske lite för höga för att vara möjliga att infria… Men trean knyter ihop säcken snyggt och lämnar mej i ett känsloläge som det tar ett tag att komma ur.
Stort tack, Karin Smirnoff för en fantastiks resa.
Karin Smirnoff 2020, Polaris