Med viss tvekan och skepsis tog jag mig an uppföljaren till ”Jag for ner till bror”. Jag tänkte att den bedriften inte gick att upprepa. Jag hade fel. Karin Smirnoff har skapat ett eget universum med stoff och originalitet som uppenbarligen räcker till flera romaner… utan att upprepa sig eller vattna ur varekn rösten eller angelägenheten.
Det är bara att konstatera att en ny generation Norrlandsförfattare tar plats på scenen. Traditionen från Lidman, Lindgren och Enquist förpliktigar. Kombinationen av klarsynt realism parat med karg humor och poetiska beskrivningar ger otroliga läupplevelser. Till detta lägger Karin Smirnoff sin alldeles egna lek med språket…. och hela händelseförloppet sker nu – i nutid. Smartphones och andra nutidsmarkörer skymtar förbi mot en fond av glesbyggdens oföränderlighet… oemotståndligt!
I denna andra del av trilogin är också den religiösa sektens mekansimer och förtryck i fokus. Maktmissbruk, förtryck och övergrepp förklätt till puritanism dissikeras. Allt genom den lillstora, starksköra och mjukkaxiga Janakippos ögon.
Karin Smirnoff 2019, Polaris