En familjehistoria som utspelar sig i Tornedalen på 80-talet. Historian går tillbaka i tiden, världskrig och flykt finns där som fond. En bitvis mustig historia om kampen mellan frigörelse och solidaritet. Familjen som är allt men också förmörkar, förtrycker och förgör. Det finns ett starkt driv i berättandet även om det är ganska ojämnt. Ibland överdriven och övertydligt – och stundtals briljant. Det fanns stycken jag strök under och ville spara (jag stryker inte ofta under i romaner jag läser). Språkligt är den också ganska ojämn. En bitvis rätt otäck (realistisk?) berättelse – klart läsvärd!
Citat från sidan 236 i pocketutgåva 2019:
”Tiden rör sig så märkligt genom oss människor. Den är på samma gång alldeles transparent och lätt, som en porlande bäck, så rör den sig, mjukt och vänligt och man luras att tro att tiden bara är detta enda, nuet, det på samma gång orörliga och fjäderlätta. Men tiden är inte bara den bäcken. Tiden rör sig överallt, på alla platser, i alla åldrar, och där vi inte är, är tiden skoningslös och hård. Den kompromissar aldrig, rör sig framåt i ett obönhörligt tempo, och lyckas man stanna upp och se på det utifrån så upptäcker man det, hur alla kroppar är utbytbara och hur ens eget liv snart är till ända, innan det ens hann börja är man borta, åter jord, något för tiden att skölja över och aldrig minnas eller se tillbaka på.”
Vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2020.
Nina Wähä 2019, Norstedts